Först hade jag tänkt att dela med mig utav min / vår förlossning i punkt och prickar så många bloggerskor gör, men så har jag grubblat lite över detta och nej, det känns inte riktigt bra. Jag har berättat för många i min omgivning hur förlossningen gick till, men bloggen är ändå för alla och här väljer jag inte till vilka jag vill dela med mig utav vår mest fantastiska upplevelse och mest intima resa. Så jag avstår det, men däremot hade jag tänkt att berätta delar för er och hur jag upplevde och har tänkt inför förlossningen.
Redan runt vecka 30 började jag fantisera om hur förlossningen skulle bli, jag var ofta och simmade och då var det perfekta läget att tänka igenom förlossningen alla steg i säg, Vad jag skall försöka tänka på och hur jag bäst slappnar av när smärtan är som värst.
Det är väldigt svårt att förbereda sig på något som man inte har en aning om hur det kommer att kännas. Jag läste även några böcker om att föda barn, och ja dom tyckte jag nog var bra för att förbereda sig.
Men väl på förlossningen kom jag inte ihåg ett smack utav det som stod i böckerna utan bara det jag arbetat in mentalt. Mentalt är jag otroligt stark, och utan all min mentala träning vete tusan hur det gått. Klart man klarat av det, men det hjälpte mig otroligt som en spark i rumpan.
Hade jag svårt för att somna på kvällarna, så tänkte jag på förlossningen. Allt för att inget skulle komma som en chock. Sedan visste jag ju inte hur det skulle bli ändå, men därifrån hade jag ändå ett mål, en bild och en liten uppfattning av vad som skulle ske. Det svåraste att tänka sig var när barnet precis kommit ut och man får upp bebisen på bröstet. Dom känslorna var svåra att få till sig genom en tanke och en mental träning.
Att lära sig att slappna av trots den oändliga smärta, kunde jag nästan inte förstå hur det skulle gå till. Men jag lovar er det gick, träning ger färdighet. Att lära sig andas på rätt sätt, det var nyckeln till min förlossning. Att koppla bort smärtan och bara tänka på andningen, det går, om man tränat. Det jag skriver nu, som hjälpte mig inte säkert att det fungerar för alla. Men den mentala träningen, är guld värld. Att intala dig själv att du klarar detta, du är kvinna detta är din grej, du kan, du är bäst och allt kommer går bra! Men ibland kom ändå oros tanken, Tänk OM det inte går bra. Man vet ju sedan långt innan att förlossningen är ju, ett svårt stadie för både mamma och barn. Det är en otrolig grej kroppen skall klara av, men svensk sjukvård i ryggen, på ett tryggt ställe så går det oftast bra. O just de försöker jag tänka på. Skulle något hända, så får vi ta det då. Jag ställde inte in mig på att något dåligt kunde hända, utan bara det bästa. Sedan självklart var jag ju inte så blond att jag inte fattade att något kunde hända och att en förlossningen faktiskt är en risk, det låg allt med mig men endast possessiva tankar var i mitt huvuetd de sista veckorna.
Väl när värkarna satta igång, mitt i natten, så tyckte jag bara allt var konstigt. Lite obekvämt men inget värre än så, Vi var hemma i 18 timmar med oregelbundna värkar vill säga allt mellan 3-20 minuter mellan. Efter den tiden ringde jag in till förlossningen och frågade vad vi skulle göra, jag var trött. Det gjorde inte särskilt ont, men det kändes. Vi beslutade att åka in, och jag tänkte hela tiden vad ska jag göra där. Jag har ju inte såå ont som alla säger att det skal göra. Men väl inne, blev jag allt inskriven för att föda barn och så glad jag blev, äntligen skulle vi få träffa vår bebis.
Åter igen, min mentala träning hade jag otrolig nytta utav. Steg för steg förklarade barnmorskan vad som skulle hända, jag kände mig att jag var närvarande under hela förlossningen, förutom då jag andats lite väl djup i lustgasen haha!
Smärtlindringen jag använde mig utav var att bada badkar, lustgas och epudral. Det jag upplevde som värst under förloppet var inte smärtan. Utan att jag kräktes och kunde inte behålla något, jag hade nog behövt lite energi, lite socker. Dom satte ett glykosdropp på mig just för att få energi och lite sockerkick, men tyvärr så hade dom satt kanylen lite för tokigt så droppet droppa inget vidare. Att kräkas och skaka som ja gjorde hela tiden ända tills utdrivningsskedet var värst, jag blev så matt av att kräkas och sedan skaka. Låter kanske konstigt att skaka, men jag hade ingen kontroll på det alls. absolut ingen. Barnmorskan förklarade det bara som att kroppen var utmattat och att det var sättet kroppen visade det på.
Till smärtan, Nej jag upplevde det inte att vara så farligt som många berättar det. Visst gjorde det ont, men inte som att jag trodde jag skulle dö. Detta har varit något otroligt provocerande att säga till folk, att jag inte upplevde smärtan som dödlig. Allt gick bra för mig och det är jag evigt tacksam över. Vi födde en frisk och vacker pojke, jag säger vi för utan Christian hade det varit tufft. Han var ju mitt stöd, det var jag och Christian som födde fram detta barn, han hjälpte mig och stötta. Hämtade det jag vill och höll om mig när smärtan var som värst. Tack älskade du för att du var med, tänk förr inte för allt så längesedan så fick inte papporna vara med under förlossningen. Den tanken vill jag inte tänka, för utan Christian så vette tusan.
Inte särskilt långt efter förlossningen så längtade jag efter att få göra det igen, och ja det gör jag fortfarande. Att få chansen att föda barn är det mäktigaste, det otroligaste och ja det mest fantastiska jag har upplevt. Att få bära och bygga ett barn i 9 månaders tid är helt enkelt en kärleksgåva och ett mirakel. Jag är evigt tacksam för att allt gick så bra för oss!
O ja, jag längtar allt liiiite efter att få uppleva det igen, men var lugna Wilton skall inte ha några syskon än på ett tag. Han skall få sin tid, verkligen få chansen att känna sig älskad och behövd på denna jord, innan man sätter fler gåvor till världen, För mig är det ingen självklarhet att få barn utan man ska vara så innerligt tacksam för att våra kroppar fungerar och det är jag!
Love
Anna
