måndag 10 september 2012

Psykisk misshandel i många år

Det började redan för några år sedan, åren fram tills nu har känts som en all evighet. Jag och min familj har levt under psykisk misshandel i många år, och nu är det dags för er att veta mina vardag i känslor och inte bara glädjen i livet. Min styv pappa som mina mamma lärde känna för många år sedan vill säga 10-14 år sedan, dem träffades på sina arbeten i bland, dem umgicks inget direkt vad jag vet. Men ja dem var arbetsvänner. Många år senare började dem att träffas. För några år senare flyttade mannen hem till oss, vi barn tyckte verkligen bra om honom, han var rolig han skrattade och gjorde de mesta för oss. Livet var underart. Ganska hastigt gifte sig min mamma med denna man och bytte efternamn till wikström. Bröllopet var jätte fint en tidigt vårdag, snön låg fortfarande på backen och glänste när dem gick ut från kyrkan. Där vi stod och kastade ris på dem. Lyckan var stor! Men vi hade ändå märkt något med denna man, som vi inte riktigt hade mött innan. Han kunde ha ett konstigt beteende mellan varven. som kunde lika ett barn i trotts åldern. Men man brydde sig inte så mycket om grejen, utan bara försökt finna mammas lycka.

Vi fick sedan reda på att vi skulle få ett syskon igen, jag hoppade nog utav glädje, jag som älskar barn och alltid önskat mig ett till syskon!

Tiden gick, och allt ändrades så småningom, ingen förstod nog vem mannen var som vi alla bodde tillsammans med. Vi visste att han kunde ha ett märkligt beteende mellan varven. Men ingen visste att de kunde bli så här. De första året dem var gifta, hade jag en dålig magkänsla av att allt var inte hundra. Känslorna kom, och han behandlade mig som om jag inte fanns. Första året tyckte jag var jobbigt. Men ser jag i dag, så var första året det bästa året, och det underbaraste året tillsammans med honom, fast att han var jobbig att ha och göra med. Så var ändå den första tiden bäst. För i dag, är det ett liv ingen vill leva. Min mamma har så länge velat gå ifrån denna man, men ej kunnat

Attackerna han får är så brutala och vansinniga så det är helt sjukt. Man märker på honom när han har sin dåliga tid. Han får ett särskilt ansiktsuttryck som han endast visar då. Han resonerar som ingen frisk människa skulle göra. Han vrider och vänder på allt. Inget är någonsin hans fel. Han är så skicklig på att prata omkull dig, så du senare tror att det ar ditt fel. Han har en gåva av karisma, som han inte borde ha. Han är väldigt duktig på att föra oss bakom ljuset, där han sedan hittar på nya lögner som vi sedan skall gå på.  Han hittar på nya lögner i fall han ifrågasätts något. Han minns bara det han själv vill. Han är smidig, undviker och kommer att neka till det han tidigare har sagt. Han hotar och bluffar.

Ha går sedan med på vad som när man sätter press i mot honom, han går med på vad som för att sedan kunna göra tvärtom. Alla avtal man göra med honom, där han lovar och svär på att han ska bättra sig. Juridiska sådana eller inte, tex : som vård av sina egna barn. Han går med på det du säger. Får dig att tro på honom. Men egentligen betyder det inget för honom. Han bara lurar dig, och sedan anklar dig för att du brutit mot avtalet. Han njuter sedan av att ta hjälp i från polis och myndigheter för att försöka sätta dit oss, andra i familjen. För polisen spelar han själv offret där det alltid är synd om honom.

Han vill alltid vara i centrum höras och synas, han talar ofta om hur duktig han är på saker och ting även hur omtyckt han är på sitt jobb. Han ger andra jobb som han vet att dem inte klarar av, för att sedan kunna njuta av deras misslyckande.  Han använder andra som sina måltavlor för att själv nå sitt mål av att se andra lida.  Vår familj tar han som om vi vore en engångspryl som sedan går att byta ut. Han tar aldrig ansvar över något, han skyller hela tiden på andra som sedan får städa upp efter honom. Han har ofta problem med allt och alla. Han skriker och hotar han använder oss andra i familjen som syndabockar. Vi får sedan agera som måltavlor för hans aggressioner eller hämnd. Han får aldrig skuld känslor, väldigt orädd. Han terroriserar dig tills du inte vet in eller ut. Han försöker få en till att man själv ska inse att man tappat kontrollen. Han visar aldrig någon ångest eller någon hänsyn det är bara han som är viktig. Han vet också precis vilka knappar han skall trycka på, för att få en reaktion.

Efter allt han gör, känner man sig som ett tomt hål, man förstår inte hur en mänska kan bete sig som honom. När han märker att man trotts allt tappar kontrollen över sig själv, och faller mer tillbaka fortsätter han om och om igen. Han fortsätter bara att utsätta oss för hans psykiska elakheter. och han fortsätter så länge han kan.

Raseriutbrottet han sedan får på oss, han överreagerar många gånger över små saker. Hans beteende är ofta barnsligt och beter sig som ett barn i trotsåldern. Han vill ha kontroll, och allt känns så skrämmande. Han vill även att vi ska vara tillmötesgående för honom. Sårade och förvirrade kämpar vi på för att ställa allt till rätta. Ens reaktion för att försöka få allt bra, vänder han till sin egen belöning.  Han söker både positiv och negativ uppmärksamhet, hans drivkraft är att få se vår rädsla, hur ledsna vi blir, våra skrik och böner om kvällarna för att få allt bra.

Perioderna då han är bra, då han är en underbar mänska då han gör allt för dig, ber om ursäkt för allt han har gjort, han lovar att han kommer att ändra sig. Bara vi ger honom lite tid. Han säger gång på gång att han älskar oss allt, och aldrig skulle vilja skada oss. Han säger varje gång att han skall söka hjälp. Han framstår som att han förstår vad han har gjort. Han nämner även att de inte bara är hans fel utan att de alltid är två i ett bråk. Åter igen, står man där och förlåter fanskapet. Han övertygar oss att de blir bättre. Men vi lär oss snart att han endast gör detta för att få oss att fastna på kroken igen. Han känner till våra svaga punkter, och vet precis vad som gör oss svaga. När man står där, hoppas man på en förändring och glömmer det som hänt. Man är en god hjärtat person som intalar sig själv att alla kan göra fel och vi släpper in honom på livet igen.

Mina mamma är också död idag utav allt detta. Ser man i hennes ögon så finns det inget liv kvar, det är en tom person som vandrar omkring längs gravens kant. Som en ängel utan vingar, som aldrig kommer iväg. Att se hennes blick, gör mig så ledsen, att inse att den mamma man älskar finns inte. Utan hon bara vandrat om kring på jorden i ett tomt skal, medan hennes själ är redan bort flugen, bort dit vi en gång alla möts. Jag ser henne inte varje dag, men jag pratar med henne nästan varje dag, dagarna vi träffas ser jag en förändring där man borde hoppas och se någon förbättring. Men allt bara går sagt ner mot gravens kant. Jag är så rädd att hon en dag ska ta en snedsteg så hon hon hamnar helt i det svarta hålet. Jag sa en gång att nu får det vara bra, jag orkar inte mer att lyssna på dig, jag orkar inte höra all ert trät, alla era bråk. För att jag skälv inte orkar, jag går alltid klädd i vinter skor för att alltid vara beredd för storm, alltid står jag på min vakt för att vaka och skydda samt försöka skydda mig själv. Jag kan tänka på situationer tills jag inte har något kvar att tänka på.  Ibland ångrar jag att jag berättar för vänner hur man har det, för det är aldrig någon som förstår än en då, man ångrara det lilla man säger. Man försöker alltid att möta sina vänner med ett leende.
Jag hoppas innerligt att denna otroligt hemska berättelse snart tar slut och att våra liv kommer att vända med storm och finna all glädje igen. Även att min mamma hittar tillbaka till livet, och finner sin själ och placerar den i den kropp den hör till.
Jag kommer aldrig att sakna min styv pappa. Han är inte ett ord värd för mig. Allt han har gjort, sätter sin spår. Man går alltid och funderar på vad som här näst ska hända. Man gråter inget längre, utan man bara finns. Grät gjorde man i början, utan man har valt att stå utanför det som man blir ledsen utav. Tyvärr kommer jag aldrig att glömma Stefan och det att han gjort min familj. Men jag vill och önskar att min mamma kommer ifrån detta, och finner glädjen och kommer att älska livet på nytt, samt finna nya krafter åt att glädjas  åt små saker.

Detta är tyvärr min berättelse om dem närmsta åren i mitt liv, jag är 17 år och önskar att detta aldrig hänt mig och min familj, samtidigt tar jag med mig detta som en stor erfarenhet  i livet. Jag vill inte att ni skall tycka synd om mig, ta mig på ett annat viss, utan jag är alltid samma gamla vanliga Anna med ett leende på läpparna!


Love
Anna






4 kommentarer:

  1. Har läst din sida....fortsätt kämpa ge inte upp din styrka kan hjälpa hela din familj till det bättre. Din mamma är säkert lyclig att ha en sån underbar dotter som dej. Kramiz

    SvaraRadera
  2. väldigt fint och ont att läsa.... Du ska vara glad att du kan skriva av dig...så att känslorna får lämna kroppen ett tag... Stor kram till dig.

    SvaraRadera
  3. Hej Anna!
    Jag är 46 år gammal och har levt med två psykopater. Som tur var skaffade jag aldrig barn med någon av dessa män och lyckades ta mig ifrån dom.
    Men dom psykiska såren fanns kvar och jag ville inte leva längre och ringde en vän och sa detta.
    Hon tyckte jag skulle ringa hennes faster som är sjuksköterska och arbetar hemma med kinesisk läkning, Hon behandlade mig till både kropp och själ och efter 5 år hade jag bearbetat allt, lärt mig av det och kunna lägga detta bakom mig och gå vidare och idag är livet bra. Kram på dig Anna

    SvaraRadera
  4. Goa Anna, Jag känner igen delar av det du beskriver... både från min nuvarande sambo och från ett långt nedbrytande äktenskap. Visst, det är "inte ens fel att två träter" och allt det där... men ibland möter man sjuka människor som inte har förmåga/vilja att känna empati utan bara tar ut sin smärta på andra människor, utan hänsyn till det lidande de skapar. Det svåraste med dessa människor är just deras dubbelnatur. Den snälla sidan väcker ju känslorna och kärleken och man vill så gärna hoppas att den personen skall "segra" över den elaka, lögnaktiga person som sedan visar sig och bryter ner allt i sin väg. Jag väljer att svara anonymt men jag vill bara säga att jag tycker så otroligt mycket om både dig och din mamma och även om vi nästan aldrig ses så finns mina tankar där hos er... och jag tänker på tokroliga grejor som vurpollon och glasögon ;)Kram på dig gumman!!

    SvaraRadera