onsdag 20 juli 2011

Mitt liv även för er!

Vet ni vem jag är ?
Eller har ni bara fått en uppfattning om hur jag är?
och hur leder den?
Vad ska man tro eller vad vill man tro?
Känner jag äns mig själv?

Ja, som tur är känner jag mig själv ganska bra. Om ni orkar så ska jag berätta för er vad mitt liv har erbjudit än så länge, inte så mycket speciellt. Vill bara att ni ska veta vem jag är och inte bara eran uppfattning.
Låt mig berätta!

Mitt liv startade för ca 17 år sedan. En kall vinter dag föddes jag, liten med mycket långt svart hår. Jag var min mammas och pappas första barn. Glädjen och lyckan var självklart stor, att äntligen få hålla och ge all deras kärlek till de lilla knytet som äntligen kommit sig ut.
Min mamma är en mycket stark och ärlig, rak och tålig person med varm hjärta och vill allas väl innerst inne. Men en stark brud med mycket skinn på näsan. Min pappa är en väldig bestämd person med mycket stark vilja, går sina egna väg oavsätt vad som är bäst för andra. Arbetat som militär stor del utav sitt liv. Med andra ord sträng och grov. Men självklart håller han mig närmst om hjärtat.

Jag minns hur mycket min pappa arbetade när jag var mindre eller jag gör än i dag, men var det inte de vanliga jobbet på dagarna så närmare hösten kom  så var de mer med jakten och göra som , att han också är jägare. Minns mycket hur jag och mamma fick vara ensamma, jag var inte alls gammal men jag kommer allt ihåg som om de var igår, när vi lämnade honom på flygplatsen då han skulle åka iväg med de militära, ut någon stans, bort och kanske för alltid.

Har för mig att de var en höst dag, minns inte helt men har för mig de. Vet att de blåste mycket i mitt hår och jag kramade om honom hårt och han lovade att komma hem till mig igen. Jag förstod inte så mycket vad innebörden var att lämna pappa där, men lite medvetande var jag ju. Vet hur tårarna rullade sakta ner för min kind och pappa torkar dem med sin hand, pussar och kramar om mamma. Tar sedan sina väskor och går.
Vägen hem satt vi bara tysta. Jag kan inte varit gammal alls, men kännslorna, tårarna kan även komma idag bara av tanken, att jag har facktiskt lämnat honom där, en gång och en gång för mycket. Han har varit iväg fler gånger men har inte varit med någon mer gång och lämnat honom. Detta är en väldigt stark kännsla jag kommer ihåg.
Minns även, när jag gick bort till mormor och morfar ( vi bor i huset bredvid) kommer ihåg att jag till och med hade på mig ett par turkosa små byxor på mig. Gick dit bort och tog morfar i handen, satte oss ute på trappan och frågade om han inte kunde bli min pappa i stället, som att min pappa aldrig var hemma. Saknaden av att ha en pappa som finns för än, som man bara kan krama om, som bryr sig och vill än väl har jag alltid saknat. Du kanske läser detta pappa, men jag är ärlig så är detta min sanning.

Mycket saker som har hänt har jag förträngt och lagt bakom mig, vill inte minnas allt. Allt är inte värt att komma ihåg, med andra ord jag kan inte berätta allt för er. Men ni ska veta att de är mycket sorg som har legat i mitt hjärta, som bara har väntat på att få komma ut. Men med min starka tro, så har jag lärt mig, och bearbetat mycket.

Åren gick, och min lillebror Jonas föddes, lyckan av att få ha en liten bror var något särskilt. Han var ju bara min bror, bara bara min. ÅÅ Han var så söt, han luktade så gott och ja pytte liten var han.
Kommer ihåg hur jag stod på golvet vid hans säng och sneglad upp på honom när han låg där och sov, och ville bara peta på honom. Men visste att mamma hade sagt att man inte fick röra honom när han sov. Så jag satt på en stol och tittade på honom, när han låg där under sin mjuka filt och susade. Jag är nog fruktansvärt barn kär älskar barn.

Kommer inte ihåg så mycket mellan tiden då Jonas var liten och mina föräldrar skilde sig. När jag var sex år, jonas två. Så skilde sig min föräldrar. De mäst obehagliga kännslan av att två vuxna personer står och skriker och har sig kasstar massor utav skit på varandra. Bord och stolar for åt alla håll, ser bara hur mamma sjunker ner för kylskåps dörren och bara hukar säg då köksbordet kommer mot henne. Jag med lille Jonas bakom mig, står och ser på. Att pappa kunde bli så arg?
De visst jag inte, att han kunde bli arg de visst jag men inte så. Mamma bara grät och grät, stämningen var helt brutal. Hade de kommit in en okännd person som inte något vetat om, så hade den vänt i dörren. Men väljer inte att gå in i en sådan miljö.
De tog ett litet tag, allt velande och ja ni vet. Pappa behöll huset. Vårt ALLT, mitt allt, allas allt, förutom pappas allt. Men han skulle bo här, köpte huset utav mamma och sedan fick vi flytta till en lägenhet i Lane.Ryr. Trivas i en liten lägenhet?
När man alltid bott i hus?
Nä, skulle inte tro de. Jag van trivdes, hatade de mer än allt och de gjorde vi alla. Jag ville inget annat än att få bo i mitt hus, mitt mitt. Vi var mycket ute och åkte bil den tiden vi bodde där, ingen hade någon ro att bara sätta sig ner och ta de lugnt, alltid ute och for och flängde.

Jag och min bror fick dela rum i lägenheten. Mamma hade sitt sovrum innanför vardagsrummet. Minns än natt då jag inte kunde sova för att jag saknade pappa så, gick in till mamma och försökte väcka henne. Men de gick inte, jag skakade, ruskade och ropade på henne. Men de fanns ingen där, kroppen låg där men jag fick ingen kontakt. Gick ut i köket och hämtade två kastrull lock och slog med. Men ingen reaktion. Jag trodde hon var död!
La på henne täcket, men kännde att hon andades så gick in och la mig i min säng igen. Rädd var jag, jätte rädd att de skulle hända min mamma något. Men som tur var, så levde hon ju. Hon var nog helt utmattad, urbränd. Ingen kraft inget hade hon till något. Något år senare fick vi köpt tillbaka huset från pappa. Men ungefär för de dubbla priset. Tack!

Mycket har hänt lång tid har gått, allt kommer jag inte ihåg. Detta inlägg blir så långt, så får fortsätta berätta om alla min år senare i livet. Det kommer ett avsnitt till om min levnads berättelse! Här har ni tills jag är ca 7-8 år.

Tack för att ni tog er tid att läsa lite

Kramar Anna

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar