När man växer upp som skilsmässobarn så slussas man runt omkring enormt mycket. Men åker inte bara på sin egna resa i tid och utveckling, utan även slussas man ofta genom människor. Man kommer in och ut genom familjer, olika släktband och även halvkusinernas vänner och ovänner. Tror inte man inser hur mycket kringflyttande det är, förrän man sätter sig ner o funderar på vart man bor, vilka man tillhör, och vilka som älskar än. En annan betydelse som skilsmässobarn är också att man byts ut mot nya familjer, nya barn.
Men det bästa med att ha en stor familj är att man har ofta mycket gemenskap. Detta underbara ord, uppskattats endast när man inser att gemenskapen försvunnit. Det värsta är att du kan förlora en del utav din familj på en dag, utan att du gjort något. Den som betyder mycket för dig kan plötsligt inte vara din familj längre.
Mamma lämnar dem män man kunnat se som sin " pappa", pappa lever nu med sin " nya" familj. Mamma bor kvar där hon alltid har bott, bara nya män och nya barn som kommer in och alla går ut genom samma dörr igen. Men mammas hus står kvar. Pappa lämnade den lägenhet som var hemma hos pappa, och flyttade till sin " nya" familj, där jag inte känner mig hemma alls. Där jag inte vet vart något finns, där jag känner att jag måste fråga om jag får ta en macka och även ringa för att komma o hälsa på.
Som barn var det alltid svårt att första alla vuxnas beslut. För att redan förvirra en förvirrad tanke: Jag är det äldsta barnet utav mammas och pappas gemensamma barn, då jag har en mellan broder med samma föräldrar. Mamma gifte sig o fick ett barn med X, min pappa kom in i en familj där Y redan hade två barn, alltså är jag inte äldst längre, utan har två äldre syskon. hel hastigt blev jag mellan barn i den nya skaran.
För många år sedan va min mamma ihop med en man som vi kallar Å, han hade inga egna barn, men han var som en extra pappa, han var den som ville dela med sig utav sin kunskap, sin glädje och följa vår uppväxt, i dag så är dom också skilda. Min extra pappa är borta, och in kom en annan, man som helt hastigt skulle bli min " pappa" som jag inte alls tycker om. Men med mannen Å kom det även in nya släkten, ny mormor och morfar som bjöd på fika varje gång, och även en annan massa släkt. Men nu är dom separerade och alla troligtvis hatar varandra står jag ensam kvar i en stor familj, men ingen egen, och heller ingen äkta.
Jag har minst två uppsättningar av allt, två tanter som kallas mormor, massa morbröder, föräldrarnas ex´s barn som fortfarande är ens vänner och vissa tar man fortfarande som syskon. I bland kan jag känna mig ensam bland alla andras familjer, som man en gång har tillhört eller fortfarande tillhör. Man har en extra pappa i nästan 10 år. Som ändå inte bor hos oss. Han har en ny familj nu. Nya bonusbarn, nya svärföräldrar. Han äter familjetacos i en annan kvinnas villa på fredagar. Mammas nuvarande man är ingen jag vill kommentera, men någon jag önskar flytta för allas bästa. Ibland saknar jag dessa människor. Mina människor. De som jag ätit middag med rest med, bråkat med, häng tvätt med. Ibland vill jag bara byta ut min familj bunden i blod, mot mina extra familjer, plocka godbitarna och ha som en super familj. Jag vill att de människor ska följa mig igenom mitt liv. Men det flesta är nu bort, vissa håller fortfarande kontakten men alt mer sporadiskt.
De människor är en del utav min uppfostran, del i de värderingar jag bär med mig idag, del i den människa jag är. Tanken och insikten har kommit: Hur kan det bara lämna mig? var jag inte mer värld en så? Passar jag inte in i deras nya familjer? var jag bara på låtas ? Blod är inte tjockare än vatten !
Har funderat på det när man startar egen familj, vem står vid mig? Vem blir mormor till barnet? Är det lika mycket pappas nya som min mamma ? Vem tar sidan vid mitt bröllop, den som har ett blodsband eller den som betyder lika mycket för mig? Vem tar hand om mig vid en allvarligt sjukdom? Jag har sätt de flesta fall, i min när het och runt omkring, där många byter familj, byter villa, byter barn, avsäger sig barn, super bort sina synder, och även isolerar sig med sitt nya eller förflutna. Mitt barn? skulle jag vilja att de han träffa alla dom människor som betytt mycket för mig, men tyvärr kommer vi nog inte hinna med det, den personen som inte på riktigt är min. men den jag har valt till min familj, den person som jag velat skulle stanna på riktigt. Kan vara borta.
Det som sakta uppstår i ett litet barns huvud, växer ofta och blir till större och mer ingripande funderingar när man blir äldre.
Men det slutliga :
BARN FÖRLÅTER. VUXNA BARN GÖR DET INTE.
Men det bästa med att ha en stor familj är att man har ofta mycket gemenskap. Detta underbara ord, uppskattats endast när man inser att gemenskapen försvunnit. Det värsta är att du kan förlora en del utav din familj på en dag, utan att du gjort något. Den som betyder mycket för dig kan plötsligt inte vara din familj längre.
Mamma lämnar dem män man kunnat se som sin " pappa", pappa lever nu med sin " nya" familj. Mamma bor kvar där hon alltid har bott, bara nya män och nya barn som kommer in och alla går ut genom samma dörr igen. Men mammas hus står kvar. Pappa lämnade den lägenhet som var hemma hos pappa, och flyttade till sin " nya" familj, där jag inte känner mig hemma alls. Där jag inte vet vart något finns, där jag känner att jag måste fråga om jag får ta en macka och även ringa för att komma o hälsa på.
Som barn var det alltid svårt att första alla vuxnas beslut. För att redan förvirra en förvirrad tanke: Jag är det äldsta barnet utav mammas och pappas gemensamma barn, då jag har en mellan broder med samma föräldrar. Mamma gifte sig o fick ett barn med X, min pappa kom in i en familj där Y redan hade två barn, alltså är jag inte äldst längre, utan har två äldre syskon. hel hastigt blev jag mellan barn i den nya skaran.
För många år sedan va min mamma ihop med en man som vi kallar Å, han hade inga egna barn, men han var som en extra pappa, han var den som ville dela med sig utav sin kunskap, sin glädje och följa vår uppväxt, i dag så är dom också skilda. Min extra pappa är borta, och in kom en annan, man som helt hastigt skulle bli min " pappa" som jag inte alls tycker om. Men med mannen Å kom det även in nya släkten, ny mormor och morfar som bjöd på fika varje gång, och även en annan massa släkt. Men nu är dom separerade och alla troligtvis hatar varandra står jag ensam kvar i en stor familj, men ingen egen, och heller ingen äkta.
Jag har minst två uppsättningar av allt, två tanter som kallas mormor, massa morbröder, föräldrarnas ex´s barn som fortfarande är ens vänner och vissa tar man fortfarande som syskon. I bland kan jag känna mig ensam bland alla andras familjer, som man en gång har tillhört eller fortfarande tillhör. Man har en extra pappa i nästan 10 år. Som ändå inte bor hos oss. Han har en ny familj nu. Nya bonusbarn, nya svärföräldrar. Han äter familjetacos i en annan kvinnas villa på fredagar. Mammas nuvarande man är ingen jag vill kommentera, men någon jag önskar flytta för allas bästa. Ibland saknar jag dessa människor. Mina människor. De som jag ätit middag med rest med, bråkat med, häng tvätt med. Ibland vill jag bara byta ut min familj bunden i blod, mot mina extra familjer, plocka godbitarna och ha som en super familj. Jag vill att de människor ska följa mig igenom mitt liv. Men det flesta är nu bort, vissa håller fortfarande kontakten men alt mer sporadiskt.
De människor är en del utav min uppfostran, del i de värderingar jag bär med mig idag, del i den människa jag är. Tanken och insikten har kommit: Hur kan det bara lämna mig? var jag inte mer värld en så? Passar jag inte in i deras nya familjer? var jag bara på låtas ? Blod är inte tjockare än vatten !
Har funderat på det när man startar egen familj, vem står vid mig? Vem blir mormor till barnet? Är det lika mycket pappas nya som min mamma ? Vem tar sidan vid mitt bröllop, den som har ett blodsband eller den som betyder lika mycket för mig? Vem tar hand om mig vid en allvarligt sjukdom? Jag har sätt de flesta fall, i min när het och runt omkring, där många byter familj, byter villa, byter barn, avsäger sig barn, super bort sina synder, och även isolerar sig med sitt nya eller förflutna. Mitt barn? skulle jag vilja att de han träffa alla dom människor som betytt mycket för mig, men tyvärr kommer vi nog inte hinna med det, den personen som inte på riktigt är min. men den jag har valt till min familj, den person som jag velat skulle stanna på riktigt. Kan vara borta.
Det som sakta uppstår i ett litet barns huvud, växer ofta och blir till större och mer ingripande funderingar när man blir äldre.
Men det slutliga :
BARN FÖRLÅTER. VUXNA BARN GÖR DET INTE.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar