För många i förhållanden så funger ju inget, mellan varandra. Men det har kommit ut en ny terapiform när det gäller att skapa harmoni mellan de älskande. Det går ut på att man ska förstå varandras skillnader i stället för att försöka forma den andre till sin egen avbild.
Det är väl helt klokt igentligen, tycker jag man försöker hela tiden att den andra ska vara sig själv så lik som möjligt. I många förhållanden försöker den ena att få fason på den andra i år tionden, innan den ger upp och tvingas acceptera att den andre part är en oförbätlig idiot. Eller acceptera och acceptera, gilla läget. Men det kan sitta långt inne, innan man ger upp av att försöka styra den andre part. Det kan ta långtid innan man kommer fram till detta sköra tillstånd av vapenvila. Två egensinniga viljor som ska samsas under samma tak är rena krutdurken. Ärligt talat har svårt för att förstå hur ett förhållande kan fungera igentligen, se på mig själv. Kort stubn som antänder när som, medans han jag bor med är den lugnaste filbunken som går att hitta. Han retar inte upp sig för mycket, utan den är bara jag som skäller medans han står tyst och skakar på huvudet. nästa sekund har han ruskat av sig allt och glömt vad jag sagt. Det gör mig ju inte mindre irriterad!
Ta bara ett exempel, vi är fördetmesta av olika kön. Deta ena könet vill prata och älta och det andra vill hålla tyst och kolla fotbollen på tvn. Eller det ena könet älskar att outtröttligt springa runt i affärer och göra rea fynd medan det andra hellre sitter kvar i bilen och surar. Vlket gör att vi är otroigt olika bara där.
Felet enligt denna nya terapiform, är att vi inte kan acceptera våra olikheter. Efter den nya förälskade tiden i vårt förhållande kommer även den grådasiga fasen " vardagen" och det är då dessa skillnader växer till problem. Man börjar ret sig. Det gnisslar. Varför gör han / hon inte som jag gör, tänker man. Allting skulle vara så mycket enklare då för jag vet ju bäst.
Kan tänka mig att i många förhållanden så försöker man verkligen att ändra på varandra och forma dem så likt en själv som möjligt, man trugar och håller på. Men hade man bara vetat vilken oformlig massa man bor ihop med så hade man ens inte försökt att göra folk utav den.
Men sanningen är att det går inte att göra om människor, det går bara att ändra sig själv. Åtminstone inte radikalt, lite kanske man kan ändra. Och vitsen med terapin är att vi igentligen känar på att vara olika. Man får helt änkelt tolerera att intressen och åsikter ibland kan gå isär. Det är inte hela världen. Man MÅSTE inte tycka likadant om allting, när väl den ena parten förstår detta. Kanske 5000 år senare, så blir nog stämmningen mellan parterna mycket lättare. Så jag tror att i många fall så skulle särbolivet lösa många problem mellan äktenskap. Det handlar inte om att man ska ge upp och sluta älska varandra utan bara att inte vara på varandra hela tiden. Så fort ni har olika rivir, okränkbara fizoner, så lättar nog trycket om att alltid behöva tycka lika. Man längtar nog efter varandra mer, emn man kanske också respekterar varandras viljor mer och är mer glad för att få träffa personen och inte att bråka. Jag är övertygad att många förhållanden skulle bli bättre om man valde särbolivet. För mig själv är det inget allternativ för jag älskar min fästman och vi vill bo tillsammans.
Det har förstås nackdelar med att bo på vart sitt håll också. Inte minst ekonomiskt. Två hyror, två hushåll, dubbla räkningar och allting. Frågan är alltså hur högt pris man vill och kan betala för ett särboliv. Men för många tror jag det skulle vara en räddning men även för särbotiden finns det gått om utrymmen och tid för några saftiga och uppigande gräl.
Love
Anna
Det är väl helt klokt igentligen, tycker jag man försöker hela tiden att den andra ska vara sig själv så lik som möjligt. I många förhållanden försöker den ena att få fason på den andra i år tionden, innan den ger upp och tvingas acceptera att den andre part är en oförbätlig idiot. Eller acceptera och acceptera, gilla läget. Men det kan sitta långt inne, innan man ger upp av att försöka styra den andre part. Det kan ta långtid innan man kommer fram till detta sköra tillstånd av vapenvila. Två egensinniga viljor som ska samsas under samma tak är rena krutdurken. Ärligt talat har svårt för att förstå hur ett förhållande kan fungera igentligen, se på mig själv. Kort stubn som antänder när som, medans han jag bor med är den lugnaste filbunken som går att hitta. Han retar inte upp sig för mycket, utan den är bara jag som skäller medans han står tyst och skakar på huvudet. nästa sekund har han ruskat av sig allt och glömt vad jag sagt. Det gör mig ju inte mindre irriterad!
Ta bara ett exempel, vi är fördetmesta av olika kön. Deta ena könet vill prata och älta och det andra vill hålla tyst och kolla fotbollen på tvn. Eller det ena könet älskar att outtröttligt springa runt i affärer och göra rea fynd medan det andra hellre sitter kvar i bilen och surar. Vlket gör att vi är otroigt olika bara där.
Felet enligt denna nya terapiform, är att vi inte kan acceptera våra olikheter. Efter den nya förälskade tiden i vårt förhållande kommer även den grådasiga fasen " vardagen" och det är då dessa skillnader växer till problem. Man börjar ret sig. Det gnisslar. Varför gör han / hon inte som jag gör, tänker man. Allting skulle vara så mycket enklare då för jag vet ju bäst.
Kan tänka mig att i många förhållanden så försöker man verkligen att ändra på varandra och forma dem så likt en själv som möjligt, man trugar och håller på. Men hade man bara vetat vilken oformlig massa man bor ihop med så hade man ens inte försökt att göra folk utav den.
Men sanningen är att det går inte att göra om människor, det går bara att ändra sig själv. Åtminstone inte radikalt, lite kanske man kan ändra. Och vitsen med terapin är att vi igentligen känar på att vara olika. Man får helt änkelt tolerera att intressen och åsikter ibland kan gå isär. Det är inte hela världen. Man MÅSTE inte tycka likadant om allting, när väl den ena parten förstår detta. Kanske 5000 år senare, så blir nog stämmningen mellan parterna mycket lättare. Så jag tror att i många fall så skulle särbolivet lösa många problem mellan äktenskap. Det handlar inte om att man ska ge upp och sluta älska varandra utan bara att inte vara på varandra hela tiden. Så fort ni har olika rivir, okränkbara fizoner, så lättar nog trycket om att alltid behöva tycka lika. Man längtar nog efter varandra mer, emn man kanske också respekterar varandras viljor mer och är mer glad för att få träffa personen och inte att bråka. Jag är övertygad att många förhållanden skulle bli bättre om man valde särbolivet. För mig själv är det inget allternativ för jag älskar min fästman och vi vill bo tillsammans.
Det har förstås nackdelar med att bo på vart sitt håll också. Inte minst ekonomiskt. Två hyror, två hushåll, dubbla räkningar och allting. Frågan är alltså hur högt pris man vill och kan betala för ett särboliv. Men för många tror jag det skulle vara en räddning men även för särbotiden finns det gått om utrymmen och tid för några saftiga och uppigande gräl.
Love
Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar