Vi fick flytta tillbaka till huset några år senare. Tomt, men fullt utav längtan att få komma "hem" igen. I lägenheten jag/ vi bodde fanns de inget hem. Ingen hade ro till att tänka tanken till att de skulle bli vårt hem. Nej, vi flytta tillbaka och pappa flyttade in till stan i en lägenhet. Passade honom bra. Jag. mamma och lille Jonas, kännde oss riktigt lyckliga över att ha tillbaka vårt allt.
Mitt starka intresse för hästar, har alltid funnits. Jag vet att jag fick min första häst när jag var 3 tror jag. Kommer ihåg att jag tyckte att han var jätte dum, för att han bara trampade mig på fötterna!
Fick min egna underbara häst vid namnet Prix. Han var mitt hjärta, han fanns i mina tankar varje dag. När jag gick till skolan fick han alltid en puss på mulen innan jag gick. Att få en egen häst kan man tycka är att lägga ett lite väl stort ansvar på mina små axlar. Men att få ta ansvar lärde jag mig redan som liten.
Nyligen när vi flyttat hit till huset, så började mamma att köra lastbil. Det tydde på att hon åkte innan jag skulle gå upp till skolan och kom hem sent på eftermiddagen. Tiden var ganska så tuff, morgon var de att jag fick gå upp själv, göra min egna frukost och se till att jag kom iväg till skolan själv och ut över de, så hade jag Jonas hemma. Med andra ord så fick jag ta upp honom, mata han och se till att han hade de bra. Lämnat honom till morfar så han sedan kör honom till dagis.
Skolbussen stannade ju inte precis utanför hus dörren. Utan de var att knata och gå ca 1.2 km. En morgon promenad tänker många, de är väl inte så farligt. Men jo, vinter halvåret var ingen hitt. Gå där och frysa, mörkt och kanske var man rädd för att de skulle stå nogon bakom ett träd, som att de är en skogsväg. Plus att jag alltid varit mörkrädd, så sprang jag ofta hela biten för att komma upp där de andra stod och väntade på bussen.
Efter middagen anlände och maten fanns inte serverad utan de var bara att laga sig mat, åt mig, Jonas och mamma. Städa och hålla i ordning ingick i dags schemat. Läxorna fanns också där. Som tur var hade vi mormor och morfar till hands i huset bredvid men de fanns stunder då dem inte var hemma eller hade tid. När mamma kom hem efter sin långa arbets dag var hon helt slut, och orkade inte så mycket. Så ta ansvar har jag fått göra ända sedan jag var ca 7 år.
Allt ska ni veta var inte alltid så lätt. Med att ha en ledsen liten lillebror som stod vid en när man lagade mat och saknade mamma. Men, de skulle bara gå!
Jag klarade de, och de var tufft de var tungt. Men de gick.
Jag har lärt mig mycket av de, kan de som behövs för att sköta ett hem och syskon. Många tycker att de var för mycket ansvar, ja de tycker jag med att de var. Men jag har också lärt mig och är evigt tacksam över att jag fick göra de.
Min pappa jobbade och åter igen jobbade. Tanken var att vi skulle vara hos honom 2 helger i månaden plus två veckor på sommaren. Men knappt de hade han tid till, för han skulle jobba. Han hade aldrig tid för att träffa oss, hitta på något med honom var bara en dröm!
Tiden kom då jag insåg att han kanske inte jobbade utan han ville bara inte att vi skulle komma. Så många gånger jag funderat på vad jag gjorde för fel för att han inte velat träffa mig eller min bror. Men svaret är att vi gjorde aldrig något fel. Bara av saken att han inte ville. Han ville ha sitt liv för sig själv. Att ta ansvar för oss, fanns aldrig. Allt skulle vara som han ville ha de. Var det så att de var en helg då han skulle ha oss, och han kom på något roligare så var de så att vi fick vara hos mamma i stället. Oavsätt vad vi ville!
Jag vill inte hänga ut min pappa på något vis, men i bland känns de så gott att andra vet hur han är. För utåt mot andra är han världens goaste, snällaste pappa, trevlig och bra. Men att leva och bo tillsammans är han ett rent helvete att ha och göra med. Så egotrippad!
Hans humör kan vara fruktansvärt, så obehagligt när han står och skriker på en. Fast man kanske inte har gjort något fel, man känner hur man sjunker längre och längre ner i marken och bara inte vill existera.
Kommer ihåg en morgon då vi tre satt vid köksbordet och skulle äta frukost. Då Jonas välter ut ett glas med mjölk. Herre gud! Vilket liv, pappa for upp skriker, vrålar och svär åt oss att vi inte lärt oss bättre. Tar tag i Jonas arm och håller honom sten hårt upp mot väggen och skäller ut honom. Jag var rädd! Rädslan innom mig är obeskriv bara. Tankarna snurrade, nästa gång kanske de är min tur... min tur... min tur...
Jo, som sanningen är kommer jag inte ihåg alla gånger. Men de ver ett antal gånger de var min tur.
Så många gånger jag ringt till mamma, bara pappa har varit nere i tvättstugan och bätt henne fort komma och hämta mig. För att jag inte ville vara där. Kunde smita ut, sätta mig i en annan trapp för att han inte skulle finna mig.
Jag var livrädd!
Hjärta och puls bankade på så mycket de orkade. Mamma kom många gånger men inte alla, kände mig sviken. Tom av hat att hon inte alltid hämtade mig. Hat kännslorna av att hon lämnade mig där, tillsammans med honom. Obeskrivbar kännsla. Men i dag vet jag också varför. Det blev bara snäppet värre, och de var för oss alla.
Både jag och mamma fick allt veta att hon inte skulle hämta mig när jag ringde. Vet en gång, då jag gick in på toa och fejk spydde och förklarade för honom att jag trodde jag hade fått magsjuka. Min lillebror Jonas har diabetes, då han inte får få magsjuka. På så sätt hämtade mamma mig och de var frid och fröjd. Låst in mig, bara vägrat att åka till den hämska människa.
Att känna så strak hat mot sin pappa känndes inte bra, men av vilken anledning skulle jag älska honom?
Man behöver inte älska sina föräldrar!
/ ANNA
