Och detta kallar dem för läkare?

I förr går fick jag åka in till näl igen, med min lunga. Då jag fick kraftig bröst smärta och svårt att andas. Jag det finns ett jätte fint ord för vad det heter de jag har med min lunga men kan inte stava till de, så med andra ord min lunga släpper ut luft i mellan lungan och lungsäcken. Det gör att de gör något helt sjukt ont i lungan när du andas, du tar inga ljupa andetag i onödan. Jag har varit med om detta 6 gånger innan och vet vad de innebär. Har varit inlagd 4 och opererad 1. I Lördags började jag känna av de men tänkte att de blir nog bättre, men i Måndags förmidda fick vi åka in för stod inte ut. Som att jag är van eller vad man nu säger så känner jag igen symtomerna och förstår att de är samma grej. Läkaren undersöker mig och de tar hela dagen med att röntkas och få se svaret på plåtarna. Då läkaren konstaterar att NEj- de är inget fel på din lunga utan att du har en kraftig inflamation på hela bröstkorgen. Något jag tycket  var mycket märkligt och u frågasatte. Men så var de och inte var väl inte mycket mer att prasta om tänkte jag. På kvällen skulle jag gå på teater med nära och kära och tänker att ahh... de var ju inget med lungan så jag går på den. Den var ju ändå betald. Men insåg snart att fan, jag skulle aldrig satt mig där ute i regnet. Men men teatern var bra och allt var frid och fröjd då jag sedan kommer hem på kvällen och är trött. Då läkaren har ringt till mamma och berättat att dem bara RÅKADE missa titta på en bild och att min lunga hade släppt ut luft, och luftspalten var på 1 cm. Redan där började jag bli sur över att de slarvar så. vad då råkade?? Hade man haft något mer allvarligt så hade man varit död nu, bara för att dem råkade missa??? Hallå? skitsam om vad de hanldar om. Alla kan göra fel o missa men i detta fall gör man de bara inte. Du tar inte ställning som läkare till något som inte är helt hundra. Så dem bad mig komma in dagen efter för att ta nya bilder. Var där inne kl  10 i dag o de gick bra., Fick vänta ända tills kl 17.00 tills svaren var avlästa de brukar ta en timma för dem att kolla. Men nej, nu hade dem titta lite på dem gamla bilderna igen och såg att de var inte bara 1 cm utan de var 1.5-2.0 cm. Slarv igen??

Blir så sur... Men jag lever och ska tillbaka till läkaren nästa vecka igen!

Ha de bra kramar
Anna

När två bara blir en!

Hej hoppas allt är väl med er?

Här med mig är allt fint. Livet rullar på som vanligt, skolan har precis börjat och allt känns som om de börjar komma i sin vanliga årdning igen. Eller ja, som ni kanske redan vet så har jag och min kille Rasmus gjort slut. Något som är väldigt tungt och inte alls roligt. För varje nära person som lämnar än, tar den med sig en bit utav ditt hjärta. Man brukar säga att tiden läker alla sår, de gör den. Men hjärtat blir aldrig sig mer likt. Vi har ju varit tillsammans ett tag vill säga 3 år. Det är inte länge för vissa, men för oss har de hänt mycket. Vi har fått gå igenom mycket tillsammans redan. Det gör att vi har fått klara oss själv, reda ut vårt liv tillsammans och ingen återvendo har de inte alltid funnits. Vi har bestämt oss för att ta en paous. För att senare kunna se vad vi vill med vårt liv. Men nu så är vi på olika håll. Ifall ni undrar varför jag inte träffer eller skriver något om honom, så vet ni de.
Nog om tråkigheter!

Igår så var jag med en kompis nere i Göteborg och såg premiären på filmen " Jag saknar dig" Riktigt riktigt gripande film, jag är ingen person som gråter till filmer eller liknande. Men även jag föll en tår ner för min kind. Oftast om jag gråter till film, så är det inte filmen jag blir ledsen över utan, jag förknippar saker jag själv varit med om och i kanske samma sitvation som de handlar om. Riktigt trevlig kväll, och god mat blev de.

NU ska jag titta igenom H&M katalogen och se vad som ska beställas. Ha en trevlig Lördag så hörs vi snart igen!

Kramar
Anna

inte ett skit!

Har inte ett skit vättigt att berätta, känns som att jag bara kommer prata en massa skit. Men ska kortfatta mig. Jag väntar på att morfar ska lägga in bilderna på sin dator så ni sedan kan få se bilder från Tysklands resan, men i dag har jag inte så mycket att berätta. Har lagat mat nu i kväll, och har haft en mys dag med bara mamma. Varit ledig från jobbet, men i morgon kallar de igen. Hoppas vi syns i morgon. Countryscrap har öppet i morgon 11.00.14.00
Ha en fin kväll

Kramar Pittepot

Hej åå hå!

Ja, tiden rullar och jag hänger inte med på något! om jag ändå kunde ha mer en 24 timmar på mitt dygn, men hur ska man lyckas få till fler?

Har inte kännt för att uppdatera något särskilt utan kännt för att vara ensam och bara fundera.
Var i tyskland på en liten resa med min mormor, morfar och bror. Riktigt roligt, mycket affärer, god mat och de bästa av allt bad! Vi var på ett otroligt stort vattenland, med andra ord gigantiskt! Riktigt riktigt roligt! Så mycket nytt till garderoben blev de icke, fick köpt mig en långklänning på båten mellan Danmark och tyskland de var det ända jag köpte i kläd väg hehe! Resan gick bra och livet bara flöt på.

När jag väl kom  hem så väntade bara jobbet, vi öppnade vår affär på Trädgårds gatan nu för en vecka sedan. Tyckte de var så tråkigt att jag inte kunnde vara med på öppningsdagen, men men.... Tyskland var ju inte fel heller!

Så nu hinner jag inte så mycket på dagarna, jobbar hela dagarna kommer hem äter lite ut och springa och sedan hinner jag inte alltid kolla datorn utan landar mjukt i sängen ocg somnar, vaknar ny arbetsdag åå ja ... så går de runt! Men jag klagar inte!
Bara en vecka kvar på mitt sommarlov i morgon,, åhh? vart fan tog de vägen HALLLÅ? sommarlovet??? vart är du?

Nu tror jag att jag ska ta mig en kopp te och krypa ner i sängen, ha en bra kväll så hörs vi!

Natti natti
/Anna

Lycka!

Fortsättningen kommer på mitt liv, men känner inte för att skriva om de just nu.

Jag har så mycket kännslor just nu, både dåliga och hur lyckliga som jag vet inte vad!
Säger inget mer...
Men de kommer kanske bli lite dålig uppdatering nu, måste ha tid för mig själv att bara tänka.

massa kramar
Anna

Mitt liv även för er, del 2!

Vi fick flytta tillbaka till huset några år senare. Tomt, men fullt utav längtan att få komma "hem" igen. I lägenheten jag/ vi bodde fanns de inget hem. Ingen hade ro till att tänka tanken till att de skulle bli vårt hem. Nej, vi flytta tillbaka och pappa flyttade in till stan i en lägenhet. Passade honom bra. Jag. mamma och lille Jonas, kännde oss riktigt lyckliga över att ha tillbaka vårt allt.

Mitt starka intresse för hästar, har alltid funnits. Jag vet att jag fick min första häst när jag var 3 tror jag. Kommer ihåg att jag tyckte att han var jätte dum, för att han bara trampade mig på fötterna!
Fick min egna underbara häst vid namnet Prix. Han var mitt hjärta, han fanns i mina tankar varje dag. När jag gick till skolan fick han alltid en puss på mulen innan jag gick. Att få en egen häst kan man tycka är att lägga ett lite väl stort ansvar på mina små axlar. Men att få ta ansvar lärde jag mig redan som liten.
Nyligen när vi flyttat hit till huset, så började mamma att köra lastbil. Det tydde på att hon åkte innan jag skulle gå upp till skolan och kom hem sent på eftermiddagen. Tiden var ganska så tuff, morgon var de att jag fick gå upp själv, göra min egna frukost och se till att jag kom iväg till skolan själv och ut över de, så hade jag Jonas hemma. Med andra ord så fick jag ta upp honom, mata han och se till att han hade de bra. Lämnat honom till morfar så han sedan kör honom till dagis.
Skolbussen stannade ju inte precis utanför hus dörren. Utan de var att knata och gå ca 1.2 km. En morgon promenad tänker många, de är väl inte så farligt. Men jo, vinter halvåret var ingen hitt. Gå där och frysa, mörkt och kanske var man rädd för att de skulle stå nogon bakom ett träd, som att de är en skogsväg. Plus att jag alltid varit mörkrädd, så sprang jag ofta hela biten för att komma upp där de andra stod och väntade på bussen.
Efter middagen anlände och maten fanns inte serverad utan de var bara att laga sig mat, åt mig, Jonas och mamma. Städa och hålla i ordning ingick i dags schemat. Läxorna fanns också där. Som tur var hade vi mormor och morfar till hands i huset bredvid men de fanns stunder då dem inte var hemma eller hade tid. När mamma kom hem efter sin långa arbets dag var hon helt slut, och orkade inte så mycket. Så ta ansvar har jag fått göra ända sedan jag var ca 7 år.
Allt ska ni veta var inte alltid så lätt. Med att ha en ledsen liten lillebror som stod vid en när man lagade mat och saknade mamma. Men, de skulle bara gå!
Jag klarade de, och de var tufft de var tungt. Men de gick.

Jag har lärt mig mycket av de, kan de som behövs för att sköta ett hem och syskon. Många tycker att de var för mycket ansvar, ja de tycker jag med att de var. Men jag har också lärt mig och är evigt tacksam över att jag fick göra de.

Min pappa jobbade och åter igen jobbade. Tanken var att vi skulle vara hos honom 2 helger i månaden plus två veckor på sommaren. Men knappt de hade han tid till, för han skulle jobba. Han hade aldrig tid för att träffa oss, hitta på något med honom var bara en dröm!
Tiden kom då jag insåg att han kanske inte jobbade utan han  ville bara inte att vi skulle komma. Så många gånger jag funderat på vad jag gjorde för fel för att han inte velat träffa mig eller min bror. Men svaret är att vi gjorde aldrig något fel. Bara av saken att han inte ville. Han ville ha sitt liv för sig själv. Att ta ansvar för oss, fanns aldrig. Allt skulle vara som han ville ha de. Var det så att de var en helg då han skulle ha oss, och han kom på något roligare så var de så att vi fick vara hos mamma i stället. Oavsätt vad vi ville!

Jag vill inte hänga ut min pappa på något vis, men i bland känns de så gott att andra vet hur han är. För utåt mot andra är han världens goaste, snällaste pappa, trevlig och bra. Men att leva och bo tillsammans är han ett rent helvete att ha och göra med. Så egotrippad!
Hans humör kan vara fruktansvärt, så obehagligt när han står och skriker på en. Fast man kanske inte har gjort något fel, man känner hur man sjunker längre och längre ner i marken och bara inte vill existera.
Kommer ihåg en morgon då vi tre satt vid köksbordet och skulle äta frukost. Då Jonas välter ut ett glas med mjölk. Herre gud! Vilket liv, pappa for upp skriker, vrålar och svär åt oss att vi inte lärt oss bättre. Tar tag i Jonas arm och håller honom sten hårt upp mot väggen och skäller ut honom. Jag var rädd! Rädslan innom mig är obeskriv bara. Tankarna snurrade, nästa gång kanske de är min tur... min tur... min tur...

Jo, som sanningen är kommer jag inte ihåg alla gånger. Men de ver ett antal gånger de var min tur.

Så många gånger jag ringt till mamma, bara pappa har varit nere i tvättstugan och bätt henne fort komma och hämta mig. För att jag inte ville vara där. Kunde smita ut, sätta mig i en annan trapp för att han inte skulle finna mig.
Jag var livrädd!
Hjärta och puls bankade på så mycket de orkade. Mamma kom många gånger men inte alla, kände mig sviken. Tom av hat att hon inte alltid hämtade mig. Hat kännslorna av att hon lämnade mig där, tillsammans med honom. Obeskrivbar kännsla. Men i dag vet jag också varför. Det blev bara snäppet värre, och de var för oss alla.
Både jag och mamma fick allt veta att hon inte skulle hämta mig när jag ringde. Vet en gång, då jag gick in på toa och fejk spydde och förklarade för honom att jag trodde jag hade fått magsjuka. Min lillebror Jonas har diabetes, då han inte får få magsjuka. På så sätt hämtade mamma mig och de var frid och fröjd. Låst in mig, bara vägrat  att åka till den hämska människa.
Att känna så strak hat mot sin pappa känndes inte bra, men av vilken anledning skulle jag älska honom?


Man behöver inte älska sina föräldrar!

/ ANNA

Mitt liv även för er!

Vet ni vem jag är ?
Eller har ni bara fått en uppfattning om hur jag är?
och hur leder den?
Vad ska man tro eller vad vill man tro?
Känner jag äns mig själv?

Ja, som tur är känner jag mig själv ganska bra. Om ni orkar så ska jag berätta för er vad mitt liv har erbjudit än så länge, inte så mycket speciellt. Vill bara att ni ska veta vem jag är och inte bara eran uppfattning.
Låt mig berätta!

Mitt liv startade för ca 17 år sedan. En kall vinter dag föddes jag, liten med mycket långt svart hår. Jag var min mammas och pappas första barn. Glädjen och lyckan var självklart stor, att äntligen få hålla och ge all deras kärlek till de lilla knytet som äntligen kommit sig ut.
Min mamma är en mycket stark och ärlig, rak och tålig person med varm hjärta och vill allas väl innerst inne. Men en stark brud med mycket skinn på näsan. Min pappa är en väldig bestämd person med mycket stark vilja, går sina egna väg oavsätt vad som är bäst för andra. Arbetat som militär stor del utav sitt liv. Med andra ord sträng och grov. Men självklart håller han mig närmst om hjärtat.

Jag minns hur mycket min pappa arbetade när jag var mindre eller jag gör än i dag, men var det inte de vanliga jobbet på dagarna så närmare hösten kom  så var de mer med jakten och göra som , att han också är jägare. Minns mycket hur jag och mamma fick vara ensamma, jag var inte alls gammal men jag kommer allt ihåg som om de var igår, när vi lämnade honom på flygplatsen då han skulle åka iväg med de militära, ut någon stans, bort och kanske för alltid.

Har för mig att de var en höst dag, minns inte helt men har för mig de. Vet att de blåste mycket i mitt hår och jag kramade om honom hårt och han lovade att komma hem till mig igen. Jag förstod inte så mycket vad innebörden var att lämna pappa där, men lite medvetande var jag ju. Vet hur tårarna rullade sakta ner för min kind och pappa torkar dem med sin hand, pussar och kramar om mamma. Tar sedan sina väskor och går.
Vägen hem satt vi bara tysta. Jag kan inte varit gammal alls, men kännslorna, tårarna kan även komma idag bara av tanken, att jag har facktiskt lämnat honom där, en gång och en gång för mycket. Han har varit iväg fler gånger men har inte varit med någon mer gång och lämnat honom. Detta är en väldigt stark kännsla jag kommer ihåg.
Minns även, när jag gick bort till mormor och morfar ( vi bor i huset bredvid) kommer ihåg att jag till och med hade på mig ett par turkosa små byxor på mig. Gick dit bort och tog morfar i handen, satte oss ute på trappan och frågade om han inte kunde bli min pappa i stället, som att min pappa aldrig var hemma. Saknaden av att ha en pappa som finns för än, som man bara kan krama om, som bryr sig och vill än väl har jag alltid saknat. Du kanske läser detta pappa, men jag är ärlig så är detta min sanning.

Mycket saker som har hänt har jag förträngt och lagt bakom mig, vill inte minnas allt. Allt är inte värt att komma ihåg, med andra ord jag kan inte berätta allt för er. Men ni ska veta att de är mycket sorg som har legat i mitt hjärta, som bara har väntat på att få komma ut. Men med min starka tro, så har jag lärt mig, och bearbetat mycket.

Åren gick, och min lillebror Jonas föddes, lyckan av att få ha en liten bror var något särskilt. Han var ju bara min bror, bara bara min. ÅÅ Han var så söt, han luktade så gott och ja pytte liten var han.
Kommer ihåg hur jag stod på golvet vid hans säng och sneglad upp på honom när han låg där och sov, och ville bara peta på honom. Men visste att mamma hade sagt att man inte fick röra honom när han sov. Så jag satt på en stol och tittade på honom, när han låg där under sin mjuka filt och susade. Jag är nog fruktansvärt barn kär älskar barn.

Kommer inte ihåg så mycket mellan tiden då Jonas var liten och mina föräldrar skilde sig. När jag var sex år, jonas två. Så skilde sig min föräldrar. De mäst obehagliga kännslan av att två vuxna personer står och skriker och har sig kasstar massor utav skit på varandra. Bord och stolar for åt alla håll, ser bara hur mamma sjunker ner för kylskåps dörren och bara hukar säg då köksbordet kommer mot henne. Jag med lille Jonas bakom mig, står och ser på. Att pappa kunde bli så arg?
De visst jag inte, att han kunde bli arg de visst jag men inte så. Mamma bara grät och grät, stämningen var helt brutal. Hade de kommit in en okännd person som inte något vetat om, så hade den vänt i dörren. Men väljer inte att gå in i en sådan miljö.
De tog ett litet tag, allt velande och ja ni vet. Pappa behöll huset. Vårt ALLT, mitt allt, allas allt, förutom pappas allt. Men han skulle bo här, köpte huset utav mamma och sedan fick vi flytta till en lägenhet i Lane.Ryr. Trivas i en liten lägenhet?
När man alltid bott i hus?
Nä, skulle inte tro de. Jag van trivdes, hatade de mer än allt och de gjorde vi alla. Jag ville inget annat än att få bo i mitt hus, mitt mitt. Vi var mycket ute och åkte bil den tiden vi bodde där, ingen hade någon ro att bara sätta sig ner och ta de lugnt, alltid ute och for och flängde.

Jag och min bror fick dela rum i lägenheten. Mamma hade sitt sovrum innanför vardagsrummet. Minns än natt då jag inte kunde sova för att jag saknade pappa så, gick in till mamma och försökte väcka henne. Men de gick inte, jag skakade, ruskade och ropade på henne. Men de fanns ingen där, kroppen låg där men jag fick ingen kontakt. Gick ut i köket och hämtade två kastrull lock och slog med. Men ingen reaktion. Jag trodde hon var död!
La på henne täcket, men kännde att hon andades så gick in och la mig i min säng igen. Rädd var jag, jätte rädd att de skulle hända min mamma något. Men som tur var, så levde hon ju. Hon var nog helt utmattad, urbränd. Ingen kraft inget hade hon till något. Något år senare fick vi köpt tillbaka huset från pappa. Men ungefär för de dubbla priset. Tack!

Mycket har hänt lång tid har gått, allt kommer jag inte ihåg. Detta inlägg blir så långt, så får fortsätta berätta om alla min år senare i livet. Det kommer ett avsnitt till om min levnads berättelse! Här har ni tills jag är ca 7-8 år.

Tack för att ni tog er tid att läsa lite

Kramar Anna

Bit ihop!

Ibland är det nog bara att bita ihop, men de är lättare sagt en gjort. Jag är ju en sådan person som säger de jag tycker om saker och ting. Är de någon som undrar något så svarar jag vad jag tycker, men inte sårande. Jag vill aldrig göra någon ledsen med mening, har för varmt hjärta för att klara av de. Jag kan nog vara urjävlig rent ut sagt att bråka med, ger mig aldrig förän jag har fått igenom min vilja. Beror för visso vad de handlar om, men är nog väldigt bestämt dam.

Går min egna väg, lever efter mina drömmar och gör de jag vill och inte de andra säger. Lyssnar alltid på era råd och tar till mig eran kunskap men självklart väljer jag ju själv i slutet. I många fall skulle jag bara vilja säga precis vad jag tycker och tänker om dig, men vilket j*vla liv de skulle bli. Att hela tiden behöv ha koll på vad jag gör, alltid behöva veta vad jag har gjort, gör eller kommer att göra i min snara framtid. De stör mig!
Låt mig ha mitt liv, jag är inte 18 och där med får jag inte göra de jag vill. Jag vet mycket väl vad som är rätt och fel. Beter mig inte illa i onödan. Ångrar aldrig något jag gör eller har gjort.
För vad är de för mening med att ångrar något?

De är ju redan gjort. Men man kan därefter lära sig på de man känner att man har gjort fel, och erkänna för sig själv att de där kanske inte var så smart.
Jag har min vilja, och den kommer jag att följa ingen annan kan få mig att göra de som den vill om de inte är något jag själv vill!
Men i bland är de nog bara att bita i de sura äpplet och sätta på ett smile hur svårt de än är så kan de ofta rädda sittvationen.

Är så glad och evigt tacksam över att jag har er alla!
/ Anna

Lite halv dyster...

Har inte alls kännt för att blogga nu de sista dagarna. Har känns mig lite nere och som en åsna mellan två hö tappar! Vet inte riktigt hur jag ska bete mig eller vara, hur jag än vänder och vrider på mig så får jag ändå bara skit tillbaka. Tack så mycket!
Vill bara vara mig själv, och att de ska vara bra. Men jag känner att jag trivs inte längre med att ha de så här.
Fast vart ska jag ta vägen annars ?
Vart tog mitt älskad " Hemma" vägen ?
Det försvann bort någon stans för några år sedan. Några år har jag kännt mig, inte ovälkommen men nästin till hatad från mitt egna hem. För dig mamma vet jag att jag Alltid är välkommen hem för, men som sagt de är ju inte bara vi i familjen.
I bland känns de som att allt bara är ta mig fan hopplöst. Som om de vore bättre att flytta till pappa, Men vad fan ska jag göra där ?
Större egoist än honom finns de ju inte. Ingen kommentar om vad jag tycker om honom eller vad jag har tyckt. Men säger bara de att de finns gränser, jag tål mycket står ut med saker länge och väl. och försöker lösa saker på bästa sätt.
Men i vissa fall.Finns de bara en chans om knappt de. Har man gjort bort sig, så har man. Visst alla kan göra fel, alla kan bättra sig på sina misstag lär man sig. Men i vissa fall tror jag ta mig tusan de är helt hopplöst!

Nä, nu har jag gnällt färdigt!
Ha en trevlig regning dag! Tror jag ska ta och krypa ner under täcket igen, och försöka se klart på filmen!

Kramisar!
/ Pittepot

Jobb åter jobb!

Idag jar jag varit hemma hos min faster och städat efter farmors bortgång. Min faster bor i huset farmor och farvar bodde i när dem var i liv. Så nu ska alla saker delas upp och saker ska sorteras och slängas.Då huset ska säljas och faster ska flytta.
Själv är jag en riktig hamster som sammlar på mig allt som kan vara bra att ha någon gång i livet, haha! *Ler*

Men vad tusan de är väl bättre att någon tar vara på de gamlas fina saker än att de går till tippen?
Eller vad tycker ni ?
De gamla sakerna är ju också efter traktade och där efter ett gott värde i. Så jag samlar på mig allt från dukar, lakan till möbler, kristal vaser och porslin. Någon gång kommer de att komma till användning de med. Eller så hivar jag de när jag är trött påt!

Farmor var ju en riktig "bullfarmor" bakade alltid jätte goda bullar som fanns att äta när man kom hem till henne, hemma kokad saft och alltid goda köttbullar till hands att stoppa i mun, när man blir sugen! Helt underbart med såda människor som gör allt med kärlek! Att de bara orkar stå där och laga maten, steka de förbenade köttbullarna till en hel arme, de tar ju tid. Men de klagade aldrig bara gör de. Bakade bullar och stod i, aldrig en lugn stund. Jag uppskattar verkligen sådana personer. Mycket kärlek till dem!

Som sagt jag är ju bara ett barnbarn eller inte bara o bara, men i sorteringen så är jag ju de. De jag vill komma fram till är att de är 4 syskon som ska kolla på vad dem ska ha och sedan är de jag och min kusin Annicka som ska dela på saker och ting. Annicka är nog ingen hamster som jag och hamstrar inte på sig allt som går att få tag på, utan hon tar bara lite. Det gör mig inget alls, bara hon är nöjd och inte blir sur för att jag tar / får mer saker än henne så är allt frid och fröjd.

Men de som gjorde mig förbaskad i dag var att farmor hade en hel hylla i sin ena stora garderb där hon förvarande krukor m.m bland annat kak burkar, och där fanns sådana där skit snygga gamla kakburka, som knappt går att lösa för pengar i dag. Dem var ju jag snabb spekulant på och tjingade att jag ville ha! Men vad tror ni inte att ren ut sagt (IDIOTEN) till pappa jag har, åker och slänger alla burkarna! ÅÅÅH blir så sur! Jag ville ju ha dem, de går ju knappt att få tag på idag!

Mycket irriterad!
Men jag fick med mig mycket "bra att ha" prylar hem, även mycket fina vaser och sådant kraffs.


Lite små irriterad Pittepot! Men de blir nog bra!

Massa gamla Kramar
/ Anna